När jag för några år sedan lyssnade till en föreläsning av Johan Rockström och Anders Wijkman om läget på planeten, kände jag att man kunde ha skickat runt pappersnäsdukar bland åhörarna.
Budskapet från forskarvärlden
handlar om klimatförändringar, havsförsurning, jordutarmning, artutrotning, ozonlagret, sinande kväve-fosfor, kemikaliespridning, problem med färskvattnet, luftföroreningarna…(Orkar du fortsätta läsa, eller blev det redan för mycket?)
Där satt vi alla lugnt lyssnande
när vi egentligen borde rusat upp och undrat vad vi ska ta oss till! Men det finns en historia om hur man kokar en groda levande: Man höjer bara temperaturen en grad i taget och grodan säger: ”Det är visserligen varmare, men bara en grad värre än det var nyss”. Vi har alla börjat vänja oss vid den här typen av nyheter och livet fortsätter i viss utsträckning som vanligt. Men situationen är inte längre vanlig:
En ny upptäckt
är att när ett ekosystem kollapsar kan det ske plötsligt och irreversibelt. Naturen kan vi tyvärr inte förhandla med. När det t ex gäller uppvärmningen vet vi inte hur långt vi kan gå. Naturen har motståndskraft, men bara till en viss punkt, sedan kan plötsligt förändringar ske trappstegsvis. Det här är en en ny kunskap som chockerat forskarna då man tidigare trott att förändringar sker mer linjärt.
I Arktis smälte plötsligt isen
med en tredjedel på ett par månader år 2007. Smälter Grönlandsisen läggs stora jordbruksmarker och städer under vatten. Detta kan ske inom hundra år men kanske mycket tidigare och blir i så fall första gången på mer än 700 000 år.
Jag var på 70-talet aktiv i miljörörelsen och många tyckte kanske då att vi var gapiga i onödan, men det läge som stor för dörren var i själva verket var långt allvarligare än även vi anade.
Så den optimistiska inställningen: ”Det löser sig nog, det har det alltid gjort förr” är inte längre adekvat . Frågan är om inte överdriven optimism just nu är rent av farlig.
I bilen hem från föreläsningen hittade jag så pappersnäsdukarna…
…och då såg jag samtidigt för min inre syn parafrasen på Krøyers målning ”Hipp, hipp, hurra!” som jag kände att jag borde måla.
I min målning pågår festen i ett begränsat rum istället för i en trädgård och vattnet stiger medan man fortsätter festa som om inget hänt. Det blev en tung bild att arbeta med och som tagit längst tid att göra.
Jag målade in både mig själv och mina vänner i bilden – vi är alla en del av vår tid, vare sig vi vill det eller ej.
(Ovan: P. S. Krøyer: “Hipp, hipp, hurra!”)
Visioner
Professor Rockström har nu myntat ett nytt begrepp: Det gäller inte att vara pessimist eller optimist utan visionist! Det är inte för sent att hitta lösningar för en hållbar framtid och massor av nytänkande och lösningar finns inom räckhåll.
Om just visionisterna kommer en del av min utställning i Edsvik Konstahll 2-23 juni 2017 att handla.
Välkommen.
